Berätta lite om dig själv! Vem är du? När fick du upp ögonen för rasen och när skaffade du din första egna American Staffordshire Terrier?

Jag heter Adrian Hardon och har prefixet Sugar Daddy’s.

Mitt första möte med American Staffordshire Terrier var i början på 90-talet hos bekanta i USA. Jag föll för rasens vänliga mentalitet med både barn och vuxna, samt dess storlek och lättsköta päls. Jag hade då en Dobberman, men blev sugen på även en AST, så då började den långa resan.

Då fanns inte internet, Facebook, Instagram etc, utan det var dyra långa samtal, fax och snigelpost som gällde. Det tog alltså tid, och att importera var inte enkelt. Det var krav på karantän på fyra månader från de flesta länder, och jag var inte sugen på att få hem en sex månaders valp som inte var van vid något.

Till slut fick jag kontakt med en uppfödare på Hawaii. Hawaii var då karantänfritt, vilket innebar att jag kunde få hem en valp som var tre månader gammal. I april 1994 kom därför min lilla tik hem efter 36 timmars flyg. Hon var blå vid ankomst, men ju äldre hon blev, desto mer kom hennes brindlemönster fram. Hon blev alltså blåbrindle till slut.

Så började mitt liv med rasen som jag har än idag.

Vilka var ni som grundade rasklubben, och hur kom idén fram? Tog det lång tid att starta upp klubben? Hur länge arbetade du ideellt i klubben och hade du några specifika uppdrag? 

Jag blev kontaktad av Lena Sommerfeldt-Ulf som själv var ägare till en AST-tik som hon hade importerat från Norge. Vi träffades och pratade hund och lärde oss mer och mer om rasen. Vid det tillfället var det vi två samt en kvinna som hade en kullbror till Lenas tik som hade SKK-registrerade AST i Sverige.

Senare träffade vi Ann och Jan Rode som hade importerat en tik från Holland. Tillsammans bildade vi Svenska Amstaffklubben, vilket inte var så krångligt.

Vi hade då mycket mer på oss om kamphundar, rasförbud etc – mycket på grund av blandrasavel och falskregistrerade hundar. Detta arbetade vi bort genom DNA-typning av varje valpkull. Då försvann alla skojare.

När jag hade min första kull hade jag TV4 hemma hos mig för att visa att rasen inte var farlig. De fick även träffa de vuxna hundarna, vilket kändes bra.

Genom samtal med försäkringsbolag fick vi även ner premiumgruppen till en mindre sjuk hundras. Det visade sig nämligen att många blandraser som var sjuka var registrerade hos försäkringsbolagen som ”amstaff”, men egentligen var de alltså blandraser.

Kan du se några positiva förändringar från då till nu inom rasen? 

Det positiva jag ser med rasen idag är att den är mer accepterad. Man får inte lika många negativa blickar från allmänheten eller nedlåtande kommentarer som ”det är en sån där kamphund”.

Kan du se mindre bra förändringar från då till nu inom rasen? 

En negativ aspekt med rasen är överproduktion. Det är inte en ras för alla – en hund oavsett ras är inte för alla. En del människor ska inte ha hund, precis som en del människor ska inte ha barn. Att ha en AST är för mig ett privilegium och inte en självklarhet.

Det som jag även ser som negativt idag är det ojämna teperamentet inom rasen. Idag parar man mycket på titlar och höftledsstatus och glömmer lite bort temperament och rasstandard. När det gäller utställning verkar inte domarna heller ha förstått att vår ras har många färger – inte bara rött och vitt.

Att höra att medellivslängden är ca tio år är också sorgligt. Detta är en ras som snarare ska bli 13-15 år gammal. Jag har haft egenuppfödda som blivit 16 år. Att göra sig av med ”jobbiga” hundar eller hundar som inte längre tjänar något syfte penningmässigt är inte ok.

Finns det något du skulle vilja skicka med till nya AST-ägare idag, eller till de som funderar på att skaffa rasen? 

Har man en AST eller funderar på att ha en AST som familjemedlem idag är det viktigt att komma ihåg att läsa på om rasens historia och dess ursprungliga syfte. Har man koll på detta slipper man bli chockad eller besviken om hunden helt plötsligt visar ursprungstemperament eller beteende. Detta tycker jag man ska ta reda på oavsett vilken ras man bestämmer sig för. AST:n är en fantastisk underbar ras, så länge man vet vad man har i kopplet.

Lycka till med era hundar!